Lång väntan

Ibland går det inte som man tänkt. Jag hade t ex inte tänkt att bli förkyld. Men den kom inte heller som en överaskning. Jag har varit i Stockholm och hälsat på Max, Simon och Helena. Tyvärr fick jag inte kameran med mig. Vi var och tittade på ställen där deras bröllop kanske kommer att stå. Blev bjuden på mat alldeles vid vattnet, bara ett stenkast från deras lägenhet. Alldeles lagom promenadavstånd för Simon. Han uppförde sig som en prins. Ratade hamburgaren men åt sig ordentigt mätt på pommes. Simon har mognat så fort de senaste månaderna sedan jag var där senast. Både i Stockholm och senare i Eskilstuna på besök hos Kjerstin passade jag på att duscha.

För så här ser det ut hemma i vår enda dusch. Klinkersen hade lyft från golvet och fukt krupit in mellan betonggolvet och flytspacklet. Valken som ser ut som en båge på bilden är golvvärmen, just där hade det inte släppt. Kaklet på väggarna bara rasade ner när jag petade (lite hårt) på dem. Men här går det ju inte att duscha, att det ligger så här öppet är ju för att det skall torka ordentligt.

Igår tyckte nog Sota att det var dags för mig att tvätta fötterna.


Hon slickade så noggrannt ända in mellan tårna att fotbadet efteråt nästan var onödigt. Tur att man har en hund som säger ifrån när det stinker. Skönt också att hon gör det på ett så fint sätt. Jag blir inte stött eller generad, vilket jag hade blivit om någon annan sagt ifrån. -Nu Linda är det väl ändå dags för dig att tvätta fötterna!

Doris och Sota är mycket trogna hundar, för det heter väl så när det gäller hundar. Vuxna kallar man ibland efterhängsna eller osjälvständiga. Barn kanske är omogna och mammiga. Inom psykiatrin används ibland uttrycket klistriga eller frimärke.

Här står både Sota och Doris och väntar på att jag skall bli klar på toan! Ibland kan jag känna mig lika jäktad av dem som av mina barn när de var små.

Snart skall jag ner i källaren igen, det är jobbigt att göra sig ren utan bad eller dusch. Men denna gång blir det nog ett badkar. Det är lite för lågt i tak för att få plats med en dusch.

Inneväder

När det är inneväder kräver jag att få bli motionerad, fast på ett annat sätt. Doris är också intresserad. Men hon kan inte hoppa så högt som jag.

Kolla bara! Se vilken kraft jag har. Tur att matte är stabil och har låg tyngdpunkt, för jag far in i bröstet på henne också. Om ni undrar varför matte har så konstiga kläder så beror det på ett rejält fuktproblem i duschen.

Kolla in vad Doris beundrar mig. Nu vill hon också leka.

Som ni ser får man ta det lite varligt med en sån liten. När jag lekt färdigt så lägger jag mig på min tron.

Här har jag bra kontroll över att alla uppför sig som de ska.

Doris får ligga nedanför såklart. Hon är ju lägre i rang än jag är. Mattarna tror ibland att det är de som bestämmer..... men...... ja, ni ser ju!

Det nya året i Malmö

Mina mattar, Kerstin och Linda, tog med mig och Doris till Malmö. Där finns min lekkompis Vallda! Vi gillar att busa med varandra. Men jag och Doris förstod snart att vi kom i andra hand. Det var människorna som ville fira in det nya året.


Här kommer Viktor, vi hälsar på honom ordentligt alla tre, jag, Doris och Vallda. Nicole syns inte på bilden men hon kommer strax efter Viktor.

Doris och Anders fann varandra direkt. De myste och lekte tillsammans.

Tidningarna på golvet är inte en fräck inredningsdetalj! utan bara där för att Doris inte alltid kan hålla tätt. Pilen nere vid hörnet på dörren visar var Doris nästan hindrades från att komma in i det nya året. Hon fastnade med tassen, och som hon skrek och pep. Jag fick morra åt henne för att hon skulle behärska sig något.

Alla människorna åt något de kallade burgundisk köttgryta, luktade helt ljuvligt! Min matte sa att den var mustig och god. Sedan bjöd de mig på PELLETS. Jag matvägrade naturligtvis. Dom måste ju fatta vad orättvist det känns.

Sent på natten blev människorna så konstiga. Vi hundar fick alla tre vara i soffan. Sen började det smälla utanför. Vi blev först lite rädda men sen kom jag på att det bara var signaler till människorna att mata oss med hundgodis. Synd att dom hör så dåligt, smällarna är riktigt obehagliga, men annars hör dom väl inte hundgodissignalen.

Vallda blev så trött av allt godis att hon somnade.

Människorna gillar inte hundgodis. De fick trösta sig med något som såg ut som bubbelvatten men luktade mer.

Jag och Vallda hjälptes åt att vakta huset dagen efter. Människorna gjorde något som de kallade pussla.Vallda slutade att vakta när mörkret lagt sig, men jag ger inte upp i första taget. Fasten alla människorna ber mig sluta. De är väldigt oförsiktiga.Nu är vi alla hemma och matte säger att det är år 2009. Doris har fått bandage på sin onda tass. Fast det verkar inte vara någon fara med henne. Hon leker och äter som vanligt. Ibland fjantar hon sig och går på tre ben, men jag tror att det är mest för att hon vill visa sitt fina röda bandage.

Jul, glitter och mat

Så här glittrig var vår juldag



Men först vill ni väl se Sota och Doris få sina julklappar. Var sin Rolls Royce, eller motsvarande i hundvärlden.Sen fick människorna mat. De hade satsat på det de tyckte bäst om.... löksill och skinka (kokt potatis är underskattat).


Och paket :)
Samtidigt som Kalle Anka. Ibland kan jag känna mig överstimulerad. Kaffe och choklad avgjorde det hela och jag (Linda) kunde inte somna förrän vid midnatt!
Och nu tror ni att vi haft en lugn promenad i skogen. Det har vi inte haft. ALLA människor skall ut och promenera på juldagen. Efter att Sota skällt ut 3 trevliga sällskap så gav jag upp och återvände till det trygga, varma hemmet. Tyvärr kan ni inte få allt som hände på bild för då var jag fullt upptagen med att kontrollera den (bångstyriga, eländiga) hunden.


Ser ni vad Doris har vuxit?!

Hundjul

Julen är förberedd. Märgbenen ligger kokta och klara i kylen, hoppas att vi får dem innan Kalle Anka. Både jag och Doris har fått våra julbad och luktar gott (tycker matte). Klapparna till människorna ligger under TVn. Jag och Doris har fått sköta oss själva.







Mycket bus har det varit de sista dagarna. Jag vinner alltid! Kolla in Doris. Hon tittar åt ett annat håll och har svansen mellan benen. Hon har nästan gett sig. Nu slutar jag leka med henne så att hon inte skall känna sig helt stukad. Ingen av oss bits så att det ger märken. Doris har tappat två framtänder, väger 3,5 kg.
GOD JUL

Lekplatser i skogen

Så här års kan man genom slyn se denna gamla ruin. Tänk att få utforska alla skrymslen och vrår. Kan det finnas någon skatt här kanske? Bra gömställe eller en plats att leka mamma, pappa och barn på.
För ca 50 år sedan hade detta varit ett naturligt tillhåll för mig. Här kommer fler exempel på bra lekplatser, om jag bara hade varit 50 år yngre och 60 kg lättare.

I trollskogen kan många väsen manas fram mellan stammarna. Mossan ligger mjuk på marken. Lite längre bort finns en stor sten man kan ha en koja under.

Material finns i skogen för att bygga väggar och kanske utöka taket. Här kan jag gömma mig och ingen kan hitta. Vårt moderna skogsbruk lämnar mycket material till lek. De mindre träden röjs för att lämna utrymme för de större att växa sig riktigt magnifika.

Tillsammans med lite snöre kan mycket åstadkommas.

Bakom varje krök finns något nytt att upptäcka. Stigens vindlingar skapar nyfikenhet som leder allt längre in i skogen.

Sota väntar på mig. Det är trevligt med sällskap, det tycker vi båda.

Det finns många bra ställen att leka med vatten. Som barn försökte jag kontrollera vattnet genom att försöka dämma upp. Jag har lärt mig att det finns saker jag ej kan kontrollera.


Gråvita tussar av päls låg på flera ställen längs stigen. De var lätt vågiga i strukturen, så när jag drog i dem fick jag en känsla av att de var elastiska. Har ni några idéer om vilket djur det kan vara?


Rotvältor är spännande. Sota gillar att krypa under och utforska. Detta är jag inte så förtjust i då jag hört att de plötsligt kan slå igen. Denna vältan tycker jag liknar något annat, någon annan än jag som slås av denna tanke.Nu har Sota satt på sig "hundparfym". Jag uppskattar inte det alls. Sota måste duscha innan hon får komma in i möblerade rum nu. Kerstin klagar ibland över att Sota "viffar" fisk, men jag tycker detta är värre.

Om ni tror att detta är ett resultat av planerat skogsbruk så har ni fel. Nu är det röjt och fint efter att Gudrun och Per demolerade stora delar av skogen i detta området. Att promenera över kalhyggen är inte kul. På sommaren känns det brännande varmt och nu på vintern kommer vinden åt alldeles för bra.

Inne i skogen en bra bit från byn går denna vägen. Vart leder den?


Nu är kameran riktad mot målet. Ser ni vad som gömmer sig där borta?

Jo här finns det... spökhuset. Huset ingen verkar bry sig om. Det hade varit svårt att motstå som barn. Vilket ställe att utforska! Spännande, kanhända kunde någon dyka upp. Får man använda det som ingen verkar vilja ha? Finns det spöken här kanhända eller......

Jag är snäll, tycks Sota vilja säga. Spöka inte för mig!