Våren är här

Det är bara nätt och jämt Sota kommer med på bild. Såå skönt att få sträcka ut i vårgrönskan.


En av våra vackraste promenadstigar går längs Häggån.

Genom hingsthagen.

Hundarna får spinga av sig och njuta av sin kraft.

Sedan in i bokskogen, där den skira grönskan ännu släpper ner solen till marken och ger sipporna det ljus de behöver.

Ljudet av rinnande vatten.

Stigen vindlar sig fram, till den gamla kvarnruinen.



Lyssna till fågelsång.

Efter varje koppelsläpp är det full fart framåt. Ser ni dammet efter Sotas förra språng?

Sota väntar på oss andra som är lite långsammare upp för backen. Hon ligger alldeles stilla för att kunna överaska Doris med ett utfall.

Vårt hus skymtar bakom kastanjen. Snart får vi en kopp kaffe i solen på altanen.

Hemligheter

Doris och Sota löper! samtidigt. Och i brist på bättre beter de sig som om de vore lesbiska. De turas om att inta den manliga positionen. Doris når inte upp ordentligt så hon nöjer sig med att krama ett bakben på Sota. Inte heller, är de så intresserade av att umgås med mig eller Kerstin.



De har båda blivit trimmade, då blev de så här fina. När löpet är slut kan vi gå ut och visa upp dem, inte förr!

Jag har börjat planera för en lite längre promenad med Sota. De har ju asfalterat en hel del nedlagda järnvägsspår i våra trakter. Tänkte att Sota kunde dra vagnen och vi kunde sova i ett lättviktstält tillsammans för att hålla värmen. Tältet måste jag köpa men min promenadhatt är klar. Kolla bara!Nu skall jag ut på nätet och leta tält. Imorgon ringer jag turistbyrån för att få kartor. Sen bär det iväg när nästa prognos för utmärkt väder kommer. Tror ni jag skrämmer barnen? eller de fula gubbarna?

Kors i taket

Sota har idag passerat den vita hunden utan att skälla eller dra i kopplet!! Undrar om det beror på att hon hade sällskap av stabila jaktgolden Dacke eller som jag hoppas att hon börjar mogna. Jag älskar min hund idag! andra dagar också men extra mycket idag!!!

Alla har badat

utom Kerstin idag.

Sota och Doris passade på när vi var på vår skogspromenad. Vårisar är förrädiska. Men nu vet vi att båda två kan simma i iskallt vatten. Doris blev ordentligt utskälld av Sota efter sin korta simutflykt, på samma sätt som hon blev när hon fått tassen i kläm. Undrar vad det betyder.

Här hemma är vi lite osäkra på om Doris verkligen är en hund. Här spanar hon efter något gott på köksbänken. Hon vet att hon inte får röra bänken med tassarna, väluppfostrad! Kanske är hon en surikat, de står ju också gärna på bakbenen. Men när hon slickar sig på bröstet ser hon mer ut som en katt. Och ibland har hon slående likheter med en ekorre. Hur hon kommer att se ut som vuxen vet vi inte. Men vi tror inte hon blir så mycket högre.

Så här ser det ut i badet nu. Det blev orange som accentfärg.

Nu är det bättre

Så här långt har vi kommit. Imorgon blir det bad! Avloppet skall fixas först.

Vi tog vad vi hade, svarta och vita klinkers från hallen både vid ytterdörren och i källaren, lite bubbliga kakel som var över sedan renoveringen i Eskilstuna. Blå klinker fanns det kvarlämnat. Badkar är inköpt i som vi tyckte passande färger. På söndag säger Kerstin att vi kan åka till IKEA och handla resten, duschdraperi med skena, badrumsmatta osv.

I det fina vintervädret har vi försökt finna tid för hundarna också. Så här ser det ut när Sota går fot.


Fortsättning följer.
Ibland som av en slump befinner hon sig på rätt ställe. Hur får jag henne att förstå att det är där jag vill att hon skall vara?

När blir det bättre??

Inte ännu i alla fall. Än så länge verkar jag mest ta bort och riva mera. Då bortsett från lite prickar på väggen.Så här blir det när man drar ur gammal plastplugg från väggen -prickigt. Upptäckte ändå nu att jag missat ett hål. Kan ni hitta det? Sota går och luktar på det fuktiga bruket, kanske luktar det bättre för henne än för mig. Igår var Kerstin och jag på badhuset och gjorde oss rena. Mycket välbehövligt och välgörande.
Idag när jag och Sota var ute hittade hon ett mangefikt ställe med hundparfym som hon arbetade in i hela pälsen. Jag blir inte så glad då.... vi har ingen dusch och hundar får inte följa med in på badhuset! Det fick bli med hink, skopa och hundschampoo i trädgården istället.

Så här blöt och fin var hon efteråt. Rastlös och trampande försöker hon övertyga mig om att hon är värd en belöning för att hon badat. Jag ger mig till slut. Hon var ju trots allt duktig som accepterade tvätten utomhus, fast inte så duktig när hon rullade sig i skiten. Men det tänker nog inte Sota på.

I vår familj har vi en hund som är inställd på att uppföra sig. Frågan är bara hur man gör. Doris försöker här se söt ut och tala om för Kerstin att hon behöver hennes hjälp. Tuggbenen är instängda i skafferiet. Doris vet att Kerstin kan hämta till henne. Men hur gör man för att beveka Kerstin. Att stå så här och se ut som Zippo kanske fungerar?? Nähä, Kerstin vill inte.

Men om jag sitter ner kanske det går? Kolla in örat som står upp, undrar om det är viktigt? Kerstin reser sig i alla fall, kanske blir det tuggben nu. Sota fick också, mest för att hon är så speciell, inte för att hon uppför sig. Efter tuggbenen ligger vi båda i soffan tillsammans med våra mattar.

Sota håller vakt fastän hon ser ut att sova. En vakthund kan aldrig slappna av helt.

Här kommer en idolbild på Doris. Bara för att hon är så söööt.

Lång väntan

Ibland går det inte som man tänkt. Jag hade t ex inte tänkt att bli förkyld. Men den kom inte heller som en överaskning. Jag har varit i Stockholm och hälsat på Max, Simon och Helena. Tyvärr fick jag inte kameran med mig. Vi var och tittade på ställen där deras bröllop kanske kommer att stå. Blev bjuden på mat alldeles vid vattnet, bara ett stenkast från deras lägenhet. Alldeles lagom promenadavstånd för Simon. Han uppförde sig som en prins. Ratade hamburgaren men åt sig ordentigt mätt på pommes. Simon har mognat så fort de senaste månaderna sedan jag var där senast. Både i Stockholm och senare i Eskilstuna på besök hos Kjerstin passade jag på att duscha.

För så här ser det ut hemma i vår enda dusch. Klinkersen hade lyft från golvet och fukt krupit in mellan betonggolvet och flytspacklet. Valken som ser ut som en båge på bilden är golvvärmen, just där hade det inte släppt. Kaklet på väggarna bara rasade ner när jag petade (lite hårt) på dem. Men här går det ju inte att duscha, att det ligger så här öppet är ju för att det skall torka ordentligt.

Igår tyckte nog Sota att det var dags för mig att tvätta fötterna.


Hon slickade så noggrannt ända in mellan tårna att fotbadet efteråt nästan var onödigt. Tur att man har en hund som säger ifrån när det stinker. Skönt också att hon gör det på ett så fint sätt. Jag blir inte stött eller generad, vilket jag hade blivit om någon annan sagt ifrån. -Nu Linda är det väl ändå dags för dig att tvätta fötterna!

Doris och Sota är mycket trogna hundar, för det heter väl så när det gäller hundar. Vuxna kallar man ibland efterhängsna eller osjälvständiga. Barn kanske är omogna och mammiga. Inom psykiatrin används ibland uttrycket klistriga eller frimärke.

Här står både Sota och Doris och väntar på att jag skall bli klar på toan! Ibland kan jag känna mig lika jäktad av dem som av mina barn när de var små.

Snart skall jag ner i källaren igen, det är jobbigt att göra sig ren utan bad eller dusch. Men denna gång blir det nog ett badkar. Det är lite för lågt i tak för att få plats med en dusch.

Inneväder

När det är inneväder kräver jag att få bli motionerad, fast på ett annat sätt. Doris är också intresserad. Men hon kan inte hoppa så högt som jag.

Kolla bara! Se vilken kraft jag har. Tur att matte är stabil och har låg tyngdpunkt, för jag far in i bröstet på henne också. Om ni undrar varför matte har så konstiga kläder så beror det på ett rejält fuktproblem i duschen.

Kolla in vad Doris beundrar mig. Nu vill hon också leka.

Som ni ser får man ta det lite varligt med en sån liten. När jag lekt färdigt så lägger jag mig på min tron.

Här har jag bra kontroll över att alla uppför sig som de ska.

Doris får ligga nedanför såklart. Hon är ju lägre i rang än jag är. Mattarna tror ibland att det är de som bestämmer..... men...... ja, ni ser ju!

Det nya året i Malmö

Mina mattar, Kerstin och Linda, tog med mig och Doris till Malmö. Där finns min lekkompis Vallda! Vi gillar att busa med varandra. Men jag och Doris förstod snart att vi kom i andra hand. Det var människorna som ville fira in det nya året.


Här kommer Viktor, vi hälsar på honom ordentligt alla tre, jag, Doris och Vallda. Nicole syns inte på bilden men hon kommer strax efter Viktor.

Doris och Anders fann varandra direkt. De myste och lekte tillsammans.

Tidningarna på golvet är inte en fräck inredningsdetalj! utan bara där för att Doris inte alltid kan hålla tätt. Pilen nere vid hörnet på dörren visar var Doris nästan hindrades från att komma in i det nya året. Hon fastnade med tassen, och som hon skrek och pep. Jag fick morra åt henne för att hon skulle behärska sig något.

Alla människorna åt något de kallade burgundisk köttgryta, luktade helt ljuvligt! Min matte sa att den var mustig och god. Sedan bjöd de mig på PELLETS. Jag matvägrade naturligtvis. Dom måste ju fatta vad orättvist det känns.

Sent på natten blev människorna så konstiga. Vi hundar fick alla tre vara i soffan. Sen började det smälla utanför. Vi blev först lite rädda men sen kom jag på att det bara var signaler till människorna att mata oss med hundgodis. Synd att dom hör så dåligt, smällarna är riktigt obehagliga, men annars hör dom väl inte hundgodissignalen.

Vallda blev så trött av allt godis att hon somnade.

Människorna gillar inte hundgodis. De fick trösta sig med något som såg ut som bubbelvatten men luktade mer.

Jag och Vallda hjälptes åt att vakta huset dagen efter. Människorna gjorde något som de kallade pussla.Vallda slutade att vakta när mörkret lagt sig, men jag ger inte upp i första taget. Fasten alla människorna ber mig sluta. De är väldigt oförsiktiga.Nu är vi alla hemma och matte säger att det är år 2009. Doris har fått bandage på sin onda tass. Fast det verkar inte vara någon fara med henne. Hon leker och äter som vanligt. Ibland fjantar hon sig och går på tre ben, men jag tror att det är mest för att hon vill visa sitt fina röda bandage.